När verkligheten börjar spela tillbaka
Det har gått länge sedan den digitala världen var något vi besökte. I dag lever vi i den, bär den i fickan, vaknar och somnar med dess närvaro. Spelandet, en gång en tydligt avgränsad aktivitet, har blivit en del av den mänskliga vardagen. Vi loggar inte längre in – vi fortsätter bara där vi slutade. Skillnaden mellan verklighet och spel är inte längre geografisk, utan perceptuell. Det handlar inte om var vi är, utan hur vi upplever.
Den moderna människan rör sig mellan världar utan att tänka på det. Hon växlar från ett möte på arbetet till ett digitalt uppdrag på kvällen, från sociala medier till rollspel, från nyhetsflöde till simulerad strategi. Alla dessa rum är verkliga på sitt sätt, och varje rum formar hennes uppfattning om vad det innebär att leva. Den digitala närvaron är inte längre ett tillägg till livet, utan en dimension av det.
Det är här vår tids mest intressanta förändring sker. Spelen har slutat vara fiktion – de har blivit speglar. De låter oss inte längre fly världen, utan förstå den – gfar.net.
Den digitala kroppen
När vi spelar skapar vi inte bara karaktärer, vi skapar versioner av oss själva. Den digitala kroppen – avataren – är mer än en symbolisk gestalt. Den är en förlängning av vårt medvetande, en kropp som reagerar, påverkar, upplever. Och den existerar i ett rum där handlingar har konsekvenser.
Forskare inom neurovetenskap har visat att hjärnan reagerar på digitala rörelser som om de vore fysiska. Ett hopp i spelet aktiverar samma områden som ett hopp i verkligheten, en förlust samma känslocentrum som sorg. Den virtuella kroppen är alltså inte en illusion i psykologisk mening – den är en reell upplevelse. Vi känner igen oss i den, identifierar oss med den, och i vissa fall värnar den mer än vår fysiska kropp.